Kategori: Okategoriserade

Är det dags nu …?

Tiden gör ingen paus medan man väntar på att det ska bli dags
– Bodil Malmsten

Sanden rinner sakta ner genom timglaset. Den rinner i exakt samma takt hela tiden. Men det är inte så det känns i verkliga livet, i alla fall inte i mitt.
Vissa saker tar ingen tid alls och ibland är tiden oändlig. Och ibland finns det helt enkelt inte tid – eller finns det …

Det sägs att tid är världens mest demokratiskt fördelade resurs eftersom alla människor har lika mycket. Tänker man efter så finns den ju egentligen inte alls utan är en uppfinning av människan. Då menar jag tiden såsom vi moderna människor menar, den tid som kan mätas. Vi mäter den med våra klockor och våra kalendrar, men också med vår längtan och vår vånda.

”Men när ska vi dela ut dom där julklapparna egentligen!” eller ”Jaha ja, nu är det bara en dag kvar tills jag ska börja jobba igen …” Var tid har sin tid.

Det pratas en hel del om tidstjuvar också. Att bli bestulen på tid. Jag funderar ibland på vad jag skulle ha gjort med den där tiden om jag hade haft den kvar. Trots allt har jag ju gjort något även på/av/under den bestulna tiden, fast kanske inte det jag hade tänkt. Eller det jag ville. Eller det jag borde …
Ibland stjäl vi av oss själva för att göra saker vi inte vill erkänna ens för oss själva att vi hellre gör. Och ibland får vi ta till starka uttryck för att skapa andrum i vardagen.

Min farmor sa ibland ”Jag slår omkull mig ett tag” – vilket innebar att hon helt enkelt la sig och vilade en stund mitt på blanka dagen. Naturligtvis var detta ett talesätt som hon inte var ensam om att använda. Men som vuxen tänker jag – kanske lite långsökt, men ändå – att hon inför sig själv rättfärdigade detta syndiga tilltag med att hon faktiskt blivit omkullslagen – av sig själv. För tiden skulle ju användas till helt andra saker! Hon sa nämligen ofta att ”man ska alltid ha något för händer!”. Nystanet låg på plats i förklädesfickan så strumpstickningen kunde pågå även när korna skulle vallas.

Förr i tiden hade Herrar med ”pondus” och hög hatt ett fickur med lock och kedja. Allt för att visa att man hade råd att köpa en klocka och råd att sitta still och följa tidens gång genom att då och då med myndig min och yviga gester ta fram ”uret”, eller ”rovan” som det också kallades. Dom styrde över sin egen tid och hade ofta makt att även styra över andras.
Säkert tog dom sig också en tupplur nu och då men hade troligen inget behov av att rättfärdiga det inför någon, allra minst inför sig själva!

Nuförtiden är det inte hög status att sitta stilla och titta på klockan. Nu talar klockan om för oss vad vi ska göra! Svara, springa, maila, prata, sova mm. Och vi tittar på den i tid och otid, ibland synligt och ibland lite mer förstulet. Allt beroende på ”hur vi ligger till tidsmässigt”.
Och skulle man mot förmodan slumra till så kan man alltid säga att man tog en ”Power Nap” och då känns det genast lite bättre!

Vad vill jag då ha sagt med detta? Nu när jag har ”stulit” några minuter av din tid.

Jag vill helt enkelt bara säga att tiden går. Och att det inte är tidens fel att vi tycker att den inte räcker till eller att den går för långsamt.
Vi säger ofta ”det där ska jag göra när jag får tid”. Faktum är att vi får tid hela tiden, den bara kommer. Och går.
Jag – och du – gör den till det den är och blir.

Att vara tacksam för, och aktsam om livet är något jag försöker göra varje dag. Det tycker jag är väl använd tid.

Att gå på rutin …

”Måndag, tisdag, onsdag, torsdag – alla dar é lika, ska´ru gå mé å fika …” sjöng Povel Ramel och Wenche Myhre och nu när jag är ”ledig på riktigt” så funderar jag en del på just det. Om alla dagar är mer lika nu än dom var innan jag slutade arbeta. Och om det funkar att gå å fika varje dag … det funderar jag också en hel del på faktiskt.

Hittills – det har gått 2! veckor nu – har jag inte kommit fram till mer än att det inte är så väldigt stor skillnad på dagarnas likhet MEN att det är viktigt ändå att ha någon form av rutin. Jag som är så otroligt rutinerad när det gäller matplanering vet vilken skillnad det är på att ha bra råvaror hemma eller inte. Jag vet att det kräver att jag skriver matsedel+lista och att Maken handlar – oftast på torsdagar. Så om det plötsligt är osäkert om det är måndag eller fredag eller kanske rent av söndag så finns det en uppenbar risk att kylskåpet vid närmare påseende ser ut som när det fanns en tonåring i huset – HELT TOMT! Och vad som händer då det vet alla vi som vill vara i Rätt Storlek …

Alltså – ”note to Self” – fortsätt att gå på rutin! Det vill säga skriva, handla, laga, äta som om ingenting har hänt. För egentligen är det ju ingen skillnad på dagarna i så måtto att jag – och du – måste äta varje dag!!!!! Oavsett om det är sommar eller vinter, arbete eller ledighet. Fast det är klart att jag på sommaren planerar liiite mer för det oplanerade. Det där fikat i museets restaurang, den där mjukglassen på strandpromenaden, det där glaset bubbel i kvällssolen på altanen – ja du vet säkerligen vad jag talar om!

Att ha bra matrutiner är lika viktigt som att ha en pålitlig bil. Den ska starta i alla väder och ta mig från A till B utan mankemang. På samma sätt ska det fungera med ätandet. Jag både förstår och vet att detta kräver en viss form av underhåll. 10.000-milaservice för bilen och daglig putsning av matrutinerna.

Och eftersom jag också fyller ”tanken” med ”bränsle” som har ”rätt oktantal” kan jag med glädje svara JAAAA om någon skulle fråga: ”Och bilen går bra …???”

Julefrid

JULEN …
… är snart här. Det är dan-före-dopparedan och jag tänker särskilt på min mamma. Hennes filosofi var att det vi inte hann före jul det skulle vi göra i Mellandagarna! Åh vad vi som barn trodde att dessa magiska dagar var mååånga och lååånga. Det fanns nästan ingen gräns för vad man kunde hinna med!
Om det blev så … nja kanske inte så som vi hade föreställt oss i alla fall. Mellandagarna gick – som dagar gör – och nu när jag själv är ordentligt vuxen kan jag precis förstå vad hon menade. Så skönt att skaffa sig lite tid, även om det nästan var i fantasin. Det blev lugnt för stunden då i julhetsen för vi visste ju alla att allt skulle ordna sig … sen …

JULAFTON …
… när jag var barn innehöll radioteater. Tidigt på morgonen sändes första avsnittet av Nicke Lilltroll hjälper Tomtefar. Sen fick vi vänta 2 timmar – en e v i g h e t – på att nästa avsnitt skulle komma. Och så höll det på hela dan, nu minns jag inte om det var 3 eller 4 avsnitt men jag minns väntetiderna. Nu – återigen med mina vuxna ögon – förstår jag att mamma var glad att vi lyssnade på radion ibland och inte bara tjatade om när vi skulle börja dela ut julklapparna. Tid är alltid relativt …

JULDAGEN …
… började alltid med att min far gick runt och satte ut ljus i alla fönster och sen gick runt och tände dom ett efter ett. Så skulle det vara – i hans ”barndomsvärld” – för att dom som åkte förbi med häst och vagn till julottan skulle se att folket i huset var uppe och i ordning. När vi sen åkte förbi ålderdomshemmet där farmor och farfar bodde så lyste där ett ljus i deras fönster och vi visste att farmor varit uppe sedan 5 för så skulle det vara. Hon hade en egen inbyggd tid efter att ha levt på bondgård en stor del av sitt liv. Nu kunde hon dricka kaffe i lugn och ro vid fönstret utan att bekymra sig för vem som skulle mjölka korna och ge karlarna frukost.

JULFRIDEN …
… var väl inte direkt något som vi barn tänkte på eller ens eftersträvade. Vi hade ju hur mycket tid som helst!!! I alla fall när vi skulle göra sånt som var roligt – i mitt fall läsa böcker. Julgran+Julgodis+Julklappsbok – det var min julfrid då – och är så även nu. Jag ser fram emot dom hårda paketen …

Nu är det JUL – låt den få ta TID!

Nu är det dags!!!

dumbbell-2243146__340

UNDRAR …
… hur det ska gå för mig att få till det här med att börja träna på allvar igen …?
Jag har haft ett låååångt uppehåll och känner nu – i alla delar av kroppen OCH knoppen – att det verkligen är dags att gör något åt saken.

Jag har tänkt mig att det ska bli ett nytt gym-medlemskap.
Jag har också tänkt mig att det ska ske 1-2 ggr/vecka.
Jag har dessutom tänkt mig att jag ska börja ganska snart …

Ibland lyckas jag till och med intala mig själv att jag helt enkelt bara ska göra det!!! Ibland slingrar jag mig lite med förevändningen att jag ju faktiskt har tagit nästan dagliga promenader ganska ofta så då kan det väl inte behövas, eller …

Ja, som du hör så är jag inte ett dugg bättre – eller sämre – än någon annan. Och att ”tänka sig” gör ju inte att det händer eller hur?!
Så när Maken idag ställde frågan – ”och när ska du börja gå på gymet igen då?” blev det helt klart att NU ska det ske!!!!!!

HUR …
… det kan vara så svårt kan ingen människa begripa!! Men så är de nu en gång med oss människor att vi är ganska lata i vissa lägen. Och ibland kan det vara nödvändigt att ta till lite knep för att få önskat resultat.

Hon är inte längre i livet, vår älskade mellanschnauzer Ruffa, men vi har fortfarande ett koppel kvar som hänger i källaren, och kanske skulle det hjälpa om jag hängde fram det i hallen. Blir det riktigt trögt får jag väl leta fram rullen med hundbajspåsar också och ha en i fickan och känna på så jag riktigt kommer i ”walking mode” …

DU …
… tycker kanske att jag är lite väl barnslig och det stämmer absolut! Men – alla sätt är bra utom dom tråkiga! Och eftersom mitt livsmotto är att det är roligare att vara glad så vet jag att det gäller även när du motionerar. Kanske till och med speciellt mycket då!

GÖR …
… DU nåt roligt som får dig att längta till dom stunder när du rör på kroppen? Har du till och med fått det att bli en härligt fungerande Rutin?! Allt som får oss att ”få fart på fläsket”, som min dotter lite vanvördigt brukar säga, är bra för precis allt och alla.
Kanske kan ett knep vara att inte bara ha en Matsedel utan också en

MOTIONSSEDEL
Måndag: Lunchpromenad
Tisdag: Styrketräning och liten kvällspromenad
Onsdag: Kvällspromenad
Torsdag: Dansgympa och Crosstrainer
Fredag: Lång kvällspromenad
Lördag: Låååång skogspromenad med Maken & Matsäcken
Söndag: Stavgång och pratstund med bästa Väninnan

Hur skulle din motionssedel se ut?

Ett alldeles Nytt År!!

new-years-day-2566661__340

Världen fortsätter att förändras och det gäller att hänga med. Det sägs att det som inte går framåt går bakåt. Men det är faktiskt smart att ibland se bakåt och dra nytta av tidigare erfarenheter.

Och det går att tänka nytt också …

Två skoförsäljare skickades till Sahara för att utforska marknaden.

Den ene skrev hem: ”Här går alla barfota – det är ingen idé att sälja skor här”

Den andre skrev hem: ”Här är alla barfota – vi kan sälja hur många skor som helst!”

En ser svårigheter – och ger upp…

En ser möjligheter – och börjar fundera på hur man ska gå vidare!

Samma synsätt gäller också i viktminskningssammanhang.

Det kan ligga nära till hands att du tänker –

”… jag har provat förut och det gick ju bra ett tag men sen blev det så stressigt på jobbet och mitt i alltihop blev det Jul och då orkade jag inte längre och så gick det som det gick …

Vad skulle hända om du tänkte –

”… jag har gjort det här förut så jag vet att jag kan och nu ska jag dra nytta av mina erfarenheter från hur jag gjorde då och ha mer realistiska förväntningar på mig själv …

Att lära av erfarenheten är en vinnande vana – tro mig som har drygt 30 års erfarenhet av att se människor både hitta sin rätta storlek och förändra sin livsstil.

Det sägs att nästan hälften av alla svenskar ger någon form av nyårslöfte. Det kan vara allt från att sluta röka till att bli en snällare mamma/pappa. Men det absolut vanligaste löftet tror jag är att gå ner i vikt!

Aldrig är väl motivationen så hög som när du ser på resterna av julskinkan och känner hur det spänner i byxlinningen och lite varstans.

Det viktigaste när det gäller löften och målsättningar är att vara realistisk! Visst har väl både du och jag någon gång tänkt att det skulle vara fantastiskt att vakna upp i morgon och ha blivit av med dom där extra kilona i ett enda svep …

Men vad skulle du ha lärt dig av det?

Alla förändringar bygger på att vi skaffar oss nya vanor och det tar lite tid att vänja om sig. Det mest trösterika är ju att det faktiskt går!

   Allt det vi har lärt oss kan vi lära oss igen – på ett nytt sätt!

Välkommen in i det nya året 2018!!! Vi ses och hörs!

I’m walking …

????????????????????????????????????

Här går jag längs High Line i New York och balanserar på rälsen. Något som jag gjort hundratals gånger när jag var liten, uppväxt mellan Dalälven och Norra stambanan som jag är. Vi barn lekte både vid vattnet och vid järnvägen och hade som jag minns det stor frihet. Eller kanske var det så att våra föräldrar hade annat att göra än att springa efter oss hela tiden. Troligen det senare.

Hur som helst fick vi i alla fall vissa förhållningsregler. 1. När ni ska byta roddare i ekan ror ni in till land. 2. När ni går på spåret och kommer till en ravin så spring fort över för där kan ni inte kasta er ner i diket om tåget kommer.

Sagt och gjort. Vi rodde och sprang och klättrade i träd och hade oss av hjärtans lust. Eller för att det inte fanns så mycket annat att göra. Troligen en blandning av båda. Det som var gemensamt var att vi aldrig tänkte på om vi orkade, vi bara gjorde. Barndomens aningslöshet, utan värkande knän och stela ryggar tänker du kanske, och visst var det så. Men jag tänker också att det för mig är det  minnet av rörelseglädjen som finns kvar. Att kunna cykla nästan hur långt som helst för att träffa någon och inte tänka på att det var jobbigt utan att det skulle bli så roligt när jag kom fram. Att ro över till andra sidan älven för att hitta bästa platsen att bygga en koja på, en plats där ingen någonsin skulle kunna hitta oss. Att gå längs järnvägen för att hitta dom allra finaste liljekonvaljerna eller i skogen för att hitta dom största vitsipporna. Och så vidare …

Att vara rörlig i sin vardag – efter förmåga naturligtvis – är ännu mer viktigt nu i vuxen ålder. Vi håller på att bli ett sittande folk med hälsoproblem som följd. Vad gäller vikten, som är det som är aktuellt i den här bloggen, är det inte tanken att springa/träna/promenera/simma mm för att kunna äta mera som ska gälla utan tanken att göra allt detta för att skapa välmående. Ett välmående som ger skjuts åt viljan att göra bra val när det gäller det du ska äta och dricka. Ett välmående som ger både kroppen och knoppen kraft och styrka att hänga med på allt du vill göra här i livet. Ett välmående som skänker glädje över att du kan göra det som just du kan. Dansa gammeldans. Simma 200 m. Springa 1 mil. Cykla till jobbet. Bo kvar 3 trapport upp utan hiss. Stå upp en stund varje timme. Resa dig ur tv-soffan i reklampausen. Yoga på söndagsmorgonen. Listan kan bli lång och för att du ska ha så många alternativ som möjligt kan du tänka på R-regeln. Det du gör ska vara Roligt och så Realistisk och Rimligt att det kan ske Regelbundet så det blir en Rutin för då får du Resultat.

Och göra som damen jag hörde talas om häromdagen som på frågan hur hennes snart 100-åriga liv blivit så bra svarade – ”Jag har skrattat mycket och så har jag gått mina ärenden själv!”

Motivation?

 

violin-156558__340

När jag gick i femte klass började jag spela fiol. Det var min musiklärare som tyckte att jag inte skulle slösa bort min talang på den obligatoriska blockflöjten utan gå vidare till nästa instrument. Han var själv gammal konsertviolinist och både såg och hörde nog i sitt inre hur han skulle träna mig att gå i hans fotspår. Men ack vad han bedrog sig!

Det var inte det att jag inte kunde lära mig spela, jag spelade till och med väldigt bra. Till att börja med. Lättlärd, och med det som kallas musiköra, tog jag mig snabbt genom grundböckerna. På min första musikuppvisning, som det hette på den tiden, hade han tårar i ögonen och sa att en stjärna hade fötts. Min far fick punga ut med pengar för fler noter av klassiska kompositörer och jag var full av entusiasm.

Jag borde ha vetat bättre … jag visste ju själv hur lite jag hade övat …

Så gick det som det gick. Livet innehöll mer än tragglande timme efter timme HELA TIDEN och jag kom till lektionerna illa förberedd, om jag kom alls, och du kan räkna ut resten. Så här i efterhand kan jag tycka synd om den gamle konsertmästaren men jag hade annat att tänka på då.

Motivationen att spela avtog helt enkelt när jag förstod att jag skulle vara tvungen att öva även när jag INTE var motiverad. Min bild av mig själv som lysande stjärna på Konserthuset var troligen inte så tydlig som den kunde ha varit och med enbart talang gick det inte. Det behövdes mer. Och jag visste på den tiden ingenting om dom psykologiska vindlingarna som fanns i min hjärna, och ingen hjälpte mig heller …

När det kommer till motivation inom viktminskning är det också ganska lätt att ”skylla på” att du inte är motiverad att följa kostprogrammet. Det är än det ena och än det andra som lägger sig i vägen för den där PERFEKTA VECKAN som du vill ska föregå vägningen och mötet och så blir det som det blir. Tänk om jag hade övat på min fiol i alla fall någon gånger i veckan (borde ha varit 2 timmar varje dag!!!) så hade jag säkert kunna spela än i dag om än inte på solistnivå. Tänk om du under en vecka gör bra val vid 17 tillfällen, halvtaskiga val vid 3 och väljer riktigt urkassa alternativ (men goda!) vid 1 tillfälle. Och är glad ändå! För att du HAR valt!! Med andra ord gjort det du kan istället för att gräma dig för det du inte kan!

I filmatiseringen av Sven Delblancs roman Hedebyborna finns en scen som så otroligt tydligt och bra visar ”jag-gör-det-jag-kan-fast-jag-inte-är-ett-dugg-motiverad”. Den utspelar sig i köket och Fadern (en försupen slarver) och Dottern (som väntar barn med Patronen) sitter hopsjunkna vid bordet och stirrar tomt framför sig. Då reser sig Modern – fantastiska Helena Brodin – och tar på sig förklädet som hon knyter med en van rörelse bakom ryggen. Sen sätter hon ihop händerna framför sig och säger ”Ja men om vi skulle ta och städa upp lite här så får vi väl se hur vi gör med resten sen!”

SÅ – på med förklädet, eller promenadskorna, eller cykelhjälmen, eller …

Min mamma skickade en gång en liten vers till mig som jag gärna delar med mig av och som ger mig tröst och glädje när det ibland inte är så lätt –

”Going forward, plodding on, though dull it sometimes seems – Keeping ever in your heart  your hopes, your faith, your dreams” Love

Våga Välja

”TVÅ KORSLAGDA ÄRTER …

… och en liten, liten köttbit utan sås tack!” sa kollegan redan innan vi ens fått menyn på Fina Restaurangen. ”Och isvatten – mycket isvatten!” la hon till med eftertryck.

Det här är länge, länge sen men jag minns det fortfarande därför att jag tyckte att det var så ovanligt fånigt. Kollegan i fråga var inne i en period när hon skulle Hålla Igen som det hette och hon upphöjde verkligen detta till en alldeles egen konstart. Det märktes i alla sammanhang att hon verkligen fick kämpa för att inte Trilla Dit som hon kallade det när hon åt det lilla minsta mer än vad som fick plats i den Mycket Strikta Planen.

   ”KAN JAG FÅ LITE MER …

… grönsaker och såsen i en skål vid sidan om tack!” sa jag. ”Och byt gärna ut pommes friten mot pressad potatis, och ett glas rödvin tänker jag unna mig också – plus isvatten såklart! Finns det färska jordgubbar vill jag ha det till min créme brûle efteråt.” Jag hade nämligen redan på den tiden upptäckt att ViktVäktarnas program innebar något så befriande och effektivt som Frihet Under Ansvar så jag tänkte både Äta och Njuta av allt och glädja mig åt att jag visste att det där med vikten skulle klara sig. För jag hade gjort Aktiva och Kloka Val.

   HUR LÅNG TID DET TOG …

… att äta den lilla portionen kollegan beställt tror jag att du kan räkna ut ganska lätt. Och även om hon drack en hel kanna med isvatten så var måltiden snart avklarad. Jag minns att jag funderade över varför hon överhuvudtaget ville att vi skulle gå på just den restaurangen. Nu, med min allt mer ökande livserfarenhet tror jag mig förstå att det i hennes fall var en fråga om att i lika stora delar ”känna sig duktig” och ”lida och försaka”. Kvintessensen av det hela blev i alla fall att jag sakta och säkert gick ner i vikt men inte hon. Jo, först gjorde hon det, men ”ärt- och isvattensdieten” höll inte i längden och hon fick allt svårare att hålla fingrarna borta från bullarna i fikarummet och var snart tillbaka i gamla vanor igen.

   JAG HOPPAS VERKLIGEN …

… att du ger dig själv en ärlig chans när du går ut och äter nästa gång. Oavsett om det är på Hamburgerbaren eller Fina Krogen. Att aktivt välja kan bli den vana som ger dig nog med spelrum så att du kan vara Dig Själv – fast i Mindre Format!

Dags att Aktivt Välja från Menyn – och bli en Vinnare!

NU är jag igång!

”All vår början bliver svår, bättre går det år från år” fick jag lära mig i småskolan.

Numer vet jag att det alltid är bättre att starta än att vänta på att starta för då kommer inget att hända. Och inget blir gjort förrän man gör det.

Så nu har startskottet gått för mitt bloggande.

© 2019 BLOGG

Tema av Anders NorenUpp ↑