Kategori: Okategoriserade

I’m walking …

????????????????????????????????????

Här går jag längs High Line i New York och balanserar på rälsen. Något som jag gjort hundratals gånger när jag var liten, uppväxt mellan Dalälven och Norra stambanan som jag är. Vi barn lekte både vid vattnet och vid järnvägen och hade som jag minns det stor frihet. Eller kanske var det så att våra föräldrar hade annat att göra än att springa efter oss hela tiden. Troligen det senare.

Hur som helst fick vi i alla fall vissa förhållningsregler. 1. När ni ska byta roddare i ekan ror ni in till land. 2. När ni går på spåret och kommer till en ravin så spring fort över för där kan ni inte kasta er ner i diket om tåget kommer.

Sagt och gjort. Vi rodde och sprang och klättrade i träd och hade oss av hjärtans lust. Eller för att det inte fanns så mycket annat att göra. Troligen en blandning av båda. Det som var gemensamt var att vi aldrig tänkte på om vi orkade, vi bara gjorde. Barndomens aningslöshet, utan värkande knän och stela ryggar tänker du kanske, och visst var det så. Men jag tänker också att det för mig är det  minnet av rörelseglädjen som finns kvar. Att kunna cykla nästan hur långt som helst för att träffa någon och inte tänka på att det var jobbigt utan att det skulle bli så roligt när jag kom fram. Att ro över till andra sidan älven för att hitta bästa platsen att bygga en koja på, en plats där ingen någonsin skulle kunna hitta oss. Att gå längs järnvägen för att hitta dom allra finaste liljekonvaljerna eller i skogen för att hitta dom största vitsipporna. Och så vidare …

Att vara rörlig i sin vardag – efter förmåga naturligtvis – är ännu mer viktigt nu i vuxen ålder. Vi håller på att bli ett sittande folk med hälsoproblem som följd. Vad gäller vikten, som är det som är aktuellt i den här bloggen, är det inte tanken att springa/träna/promenera/simma mm för att kunna äta mera som ska gälla utan tanken att göra allt detta för att skapa välmående. Ett välmående som ger skjuts åt viljan att göra bra val när det gäller det du ska äta och dricka. Ett välmående som ger både kroppen och knoppen kraft och styrka att hänga med på allt du vill göra här i livet. Ett välmående som skänker glädje över att du kan göra det som just du kan. Dansa gammeldans. Simma 200 m. Springa 1 mil. Cykla till jobbet. Bo kvar 3 trapport upp utan hiss. Stå upp en stund varje timme. Resa dig ur tv-soffan i reklampausen. Yoga på söndagsmorgonen. Listan kan bli lång och för att du ska ha så många alternativ som möjligt kan du tänka på R-regeln. Det du gör ska vara Roligt och så Realistisk och Rimligt att det kan ske Regelbundet så det blir en Rutin för då får du Resultat.

Och göra som damen jag hörde talas om häromdagen som på frågan hur hennes snart 100-åriga liv blivit så bra svarade – ”Jag har skrattat mycket och så har jag gått mina ärenden själv!”

Motivation?

 

violin-156558__340

När jag gick i femte klass började jag spela fiol. Det var min musiklärare som tyckte att jag inte skulle slösa bort min talang på den obligatoriska blockflöjten utan gå vidare till nästa instrument. Han var själv gammal konsertviolinist och både såg och hörde nog i sitt inre hur han skulle träna mig att gå i hans fotspår. Men ack vad han bedrog sig!

Det var inte det att jag inte kunde lära mig spela, jag spelade till och med väldigt bra. Till att börja med. Lättlärd, och med det som kallas musiköra, tog jag mig snabbt genom grundböckerna. På min första musikuppvisning, som det hette på den tiden, hade han tårar i ögonen och sa att en stjärna hade fötts. Min far fick punga ut med pengar för fler noter av klassiska kompositörer och jag var full av entusiasm.

Jag borde ha vetat bättre … jag visste ju själv hur lite jag hade övat …

Så gick det som det gick. Livet innehöll mer än tragglande timme efter timme HELA TIDEN och jag kom till lektionerna illa förberedd, om jag kom alls, och du kan räkna ut resten. Så här i efterhand kan jag tycka synd om den gamle konsertmästaren men jag hade annat att tänka på då.

Motivationen att spela avtog helt enkelt när jag förstod att jag skulle vara tvungen att öva även när jag INTE var motiverad. Min bild av mig själv som lysande stjärna på Konserthuset var troligen inte så tydlig som den kunde ha varit och med enbart talang gick det inte. Det behövdes mer. Och jag visste på den tiden ingenting om dom psykologiska vindlingarna som fanns i min hjärna, och ingen hjälpte mig heller …

När det kommer till motivation inom viktminskning är det också ganska lätt att ”skylla på” att du inte är motiverad att följa kostprogrammet. Det är än det ena och än det andra som lägger sig i vägen för den där PERFEKTA VECKAN som du vill ska föregå vägningen och mötet och så blir det som det blir. Tänk om jag hade övat på min fiol i alla fall någon gånger i veckan (borde ha varit 2 timmar varje dag!!!) så hade jag säkert kunna spela än i dag om än inte på solistnivå. Tänk om du under en vecka gör bra val vid 17 tillfällen, halvtaskiga val vid 3 och väljer riktigt urkassa alternativ (men goda!) vid 1 tillfälle. Och är glad ändå! För att du HAR valt!! Med andra ord gjort det du kan istället för att gräma dig för det du inte kan!

I filmatiseringen av Sven Delblancs roman Hedebyborna finns en scen som så otroligt tydligt och bra visar ”jag-gör-det-jag-kan-fast-jag-inte-är-ett-dugg-motiverad”. Den utspelar sig i köket och Fadern (en försupen slarver) och Dottern (som väntar barn med Patronen) sitter hopsjunkna vid bordet och stirrar tomt framför sig. Då reser sig Modern – fantastiska Helena Brodin – och tar på sig förklädet som hon knyter med en van rörelse bakom ryggen. Sen sätter hon ihop händerna framför sig och säger ”Ja men om vi skulle ta och städa upp lite här så får vi väl se hur vi gör med resten sen!”

SÅ – på med förklädet, eller promenadskorna, eller cykelhjälmen, eller …

Min mamma skickade en gång en liten vers till mig som jag gärna delar med mig av och som ger mig tröst och glädje när det ibland inte är så lätt –

”Going forward, plodding on, though dull it sometimes seems – Keeping ever in your heart  your hopes, your faith, your dreams” Love

Våga Välja

”TVÅ KORSLAGDA ÄRTER …

… och en liten, liten köttbit utan sås tack!” sa kollegan redan innan vi ens fått menyn på Fina Restaurangen. ”Och isvatten – mycket isvatten!” la hon till med eftertryck.

Det här är länge, länge sen men jag minns det fortfarande därför att jag tyckte att det var så ovanligt fånigt. Kollegan i fråga var inne i en period när hon skulle Hålla Igen som det hette och hon upphöjde verkligen detta till en alldeles egen konstart. Det märktes i alla sammanhang att hon verkligen fick kämpa för att inte Trilla Dit som hon kallade det när hon åt det lilla minsta mer än vad som fick plats i den Mycket Strikta Planen.

   ”KAN JAG FÅ LITE MER …

… grönsaker och såsen i en skål vid sidan om tack!” sa jag. ”Och byt gärna ut pommes friten mot pressad potatis, och ett glas rödvin tänker jag unna mig också – plus isvatten såklart! Finns det färska jordgubbar vill jag ha det till min créme brûle efteråt.” Jag hade nämligen redan på den tiden upptäckt att ViktVäktarnas program innebar något så befriande och effektivt som Frihet Under Ansvar så jag tänkte både Äta och Njuta av allt och glädja mig åt att jag visste att det där med vikten skulle klara sig. För jag hade gjort Aktiva och Kloka Val.

   HUR LÅNG TID DET TOG …

… att äta den lilla portionen kollegan beställt tror jag att du kan räkna ut ganska lätt. Och även om hon drack en hel kanna med isvatten så var måltiden snart avklarad. Jag minns att jag funderade över varför hon överhuvudtaget ville att vi skulle gå på just den restaurangen. Nu, med min allt mer ökande livserfarenhet tror jag mig förstå att det i hennes fall var en fråga om att i lika stora delar ”känna sig duktig” och ”lida och försaka”. Kvintessensen av det hela blev i alla fall att jag sakta och säkert gick ner i vikt men inte hon. Jo, först gjorde hon det, men ”ärt- och isvattensdieten” höll inte i längden och hon fick allt svårare att hålla fingrarna borta från bullarna i fikarummet och var snart tillbaka i gamla vanor igen.

   JAG HOPPAS VERKLIGEN …

… att du ger dig själv en ärlig chans när du går ut och äter nästa gång. Oavsett om det är på Hamburgerbaren eller Fina Krogen. Att aktivt välja kan bli den vana som ger dig nog med spelrum så att du kan vara Dig Själv – fast i Mindre Format!

Dags att Aktivt Välja från Menyn – och bli en Vinnare!

NU är jag igång!

”All vår början bliver svår, bättre går det år från år” fick jag lära mig i småskolan.

Numer vet jag att det alltid är bättre att starta än att vänta på att starta för då kommer inget att hända. Och inget blir gjort förrän man gör det.

Så nu har startskottet gått för mitt bloggande.

© 2017 BLOGG

Tema av Anders NorenUpp ↑