”Gå inte dit stigen leder. Gå där det inte finns nån stig och lämna ett spår.”
Nu har jag både lämnat – och lämnat – ett spår. Det började med en tanke som väcktes av ett meddelande som skickades av någon som också hade en tanke om hur förändring sker.
Jag är så fascinerad av hur hjärnvindlingarna, likt slingerväxter, söker sig till varandra. Den spanske läkaren och vetenskapsmannen Ramón y Cajal kallade mötet mellan två nervceller för ”den protoplasmiska kyssen”. Detta poetiska uttryck ändrades senare till det mer prosaiska ”synaps” men båda beskriver överföringen av information som ger signaler till hjärnan för vidare bearbetning.
För mig blir bilden av ”pusskalaset” ett underbart tillstånd där det verkligen händer något! Det blir ett spår helt enkelt.
Spåret jag lämnat genom mitt arbete med viktminskning har varit långt, tydligt och spännande att göra. Men nu har jag som sagt lämnat det. För att än en gång gå vidare på okänd – och för mig – obanad mark. Och jag är helt säker på att jag kommer att lämna ett, eller flera, spår även där!
Vad det blir och hur det ser ut kommer jag att skriva mer om här i min blogg. Men inte varje vecka. Det jag bland annat lärt mig av senare tids forskning är att saker som sker med ojämna och oberäkneliga mellanrum är något vår hjärna reagerar starkt på.
Så fortsätt titta in här … då och då … man vet aldrig när det händer nåt … eller vad … eller ……..
