”När du klipper fel får du se till att göra så det ser ut som om det var meningen”.

Så sa min mormor, som ibland åtog sig jobb som hemsömmerska. När du klipper fel. Inte om. Hon utgick ifrån att det skulle ske, i alla fall någon gång. Troligen var hon vis av erfarenheten, hon var känd för att tänka efter – långt efter …

Och hon hade naturligtvis helt rätt. Det är ofrånkomligt att göra fel. Det gäller alla människor i alla situationer vi befinner oss i under våra liv. Om vi skulle sträva efter perfektion vid alla tillfällen skulle inte mycket bli gjort. Dessutom finns det inte alltid garantier för att det blir perfekt, hur säker jag än kan känna mig när det är skarpt läge.
Perfekt förresten, vilket pretentiöst ord. Det är inte alltid ett perfekt resultat som krävs. Oftast räcker det med ett hyggligt resultat. Svårast är nog att som människa inse detta. Och inte bara inse det utan också acceptera det.

Att träna på att nöja sig kan ge ett visst mått av sinnesro. Att säga ”jag gjorde så gott jag kunde”. Inte med en axelryckning och ett snett leende, som signalerar både till mig själv och omvärlden att jag kunde ha gjort mer, det är att ta den genväg som alltid visar sig vara en senväg. Nej, att säga ”jag gjorde så gott jag kunde” och verkligen mena det och veta att det är sant. Om jag kan stanna där och vila i tanken att nästa gång ska jag tänka och göra på ett annat och nytt sätt och se vad som händer då. Hur det blir när jag även den gången ”gör så gott jag kan”. Kan jag det så behöver jag inte vara skuldmedveten för att jag ”misslyckades”. Jag behöver inte ha ångest för att jag inte ansträngde mig mer. Jag hade ju verkligen gjort det bästa JAG kunde – just då. Och nästan rätt är bättre än helt fel.

Lugn, återhämtning och eftertanke ger oss möjlighet att göra så gott vi kan – på riktigt.

Att vara förnöjd betyder inte att vara ”för nöjd”. I min värld betyder det att jag känner mig trygg i vetskapen att jag strävar på och … ja, just det … gör så gott jag kan …

Och man kan alltid be om hjälp!