AV GAMMAL VANA

Att hålla vikten av gammal vana kan låta lite väl kaxigt, eller hur? Men det är faktiskt precis det jag har gjort i dryga 30 år. Inte exakt samma vikt, det har växlat runt 5 kilo hit och dit men efter att ursprungligen ha gått ner 30 kilo känns det nästan som att hålla vikten. Nu har den legat +-2 kilo i många, många år och det är jag oändligt tacksam för!

Den enskilt mest betydelsefulla vanan som gjort detta möjligt är att jag har lärt mig tugga. Inte 200 gånger per tugga, som det stod i ett bantningsreportage i en damtidning på 1980-talet, och då gällde det om man åt enbart råris och ingenting annat. Nej, det jag har lärt mig är att tugga ur munnen. Innan jag stoppar in nästa tugga. Vilket betyder mellan 5-10 sekunders väntan på att det är dags att börja tugga igen.

”5-10 sekunder?” hör jag dig utbrista med höjda ögonbryn och vantrogen min. Ja just det! ”Men herregud det kan väl inte spela nån roll!” kommer din nästa replik. Jodå, det kan det visst det!

”Men varför gör du inte iordning nästa tugga under tiden du tuggar? Det är väl slöseri med tid att bara sitta där och tugga!” Nej, det är det inte alls.

För det som händer under tiden du ”bara” tuggar och den korta stunden när du gör iordning nästa tugga är att –
– smaklökarna hinner känna efter hur maten verkligen smakar
– magen hinner känna efter om den verkligen vill ha mer mat
– hjärnan hinner uppfatta signalerna att det börjar bli fullt
– du hinner titta upp och flytta ditt fokus från tallriken – axlarna åker ner och tempot blir lugnare

Allt detta samverkar till att du med tiden, för det mesta, kommer att äta lite mindre och ändå känna dig nöjd. Dessutom kommer du också att känna dig säker på att om du tar lite till, så är det för att du verkligen vill – eller behöver, äta lite mer. Inte för att du tar en gång till av gammal (o)vana …

Sen har jag naturligtvis tillägnat mig många andra goda vanor, som att äta väldigt mycket grönsaker, gå i alla trappor, sova ordentligt mm – men TUGGA är Prio 1!

Och så har jag en hel del ovanor också … perfekt är ju faktiskt ganska tråkigt …