”Sitt stilla och ha händerna på bänken!”

Så sa fröken Persson till oss när jag började i skolan den där augustidagen 1959. Det kallades B-skola. Inte för att markera att vi var sämre än andra skolor utan för att vi var två klasser i samma klassrum. När jag började satt Ettorna till vänster och Tvåorna till höger och vi var sju barn i varje klass.

Att vi skulle sitta still var självklart. Det var allvarligt och viktigt att börja skolan och vi hade alla klarat det så kallade skolmognadsprovet som bestod av att man, tillsammans med fröken i kapprummet, fick räkna till 100 (vad jag minns) och kanske något mer (som jag inte minns) och vi var itutade av våra föräldrar att göra som fröken sa.

Men när det inte var lektion så fick vi gå ut på skolgården och ha rast. Beroende på årstid ägnade vi oss åt att göra allt utom att sitta still! Vädret tror jag inte vi brydde oss så mycket om, vi hade ju inget val, inne fick vi inte vara.

Det fanns gungor, klätterställningar och en grusplan där vi spelade brännboll på sommarhalvåret och åkte skridskor på vintern. Och det fanns en stor och finfin fotskrapa som var utmärkt när man skulle hoppa hopprep. Och vi ritade hopp-hagar i gruset …

Herregud så jag har hoppat! Och klättrat!

Med all denna regelbundna rörelse på rasterna var det kanske inte så konstigt att vi faktiskt kunde sitta stilla. För det mesta i alla fall. Det är klart att när Ettorna skulle träna läsning och Tvåorna skulle sitta tysta och stilla med sina räkneböcker var det väl alltid någon som sprattlade med benen. Eller försökte nypa någon, när man passerade bänken, på väg för att vässa pennan i den stora pennvässaren på katedern. Men så mycket mer än så minns jag inte att det var. Fröken Persson hade hökblick …

Nu kan jag inte längre hoppa med samma frenesi, om jag ens hoppar. Fötterna tycker bättre om att promenera och jag använder mina armar som hjälp för att hålla balansen och få upp farten.

Men jag rör mig!! Varje dag!!!

Och faktiskt – ofta av ren och skär glädje för att jag kan! På det sätt som jag kan nu.

För med mig är det som med jorden enligt Kopernikus – ”dock rör hon sig!