Det talas ofta i debatten om hur vi talar om, och till, barn.

Jag, liksom säkert flera, känner mig ibland som 3 år (när jag VILL HA nåt som jag vet att jag inte kommer att få), som 14 (när jag har hela världen emot mig) och som 150 (när jag är riktigt trött, sliten och en aning desillusionerad).

Med andra ord – jag har alla mina hittills upplevda åldrar inom mig och dom kommande finns i framtidsfantasin.

Att säga till en 3-åring att det är uteslutet att det blir glass till middag/mera pulkaåkning/överhoppad tandborstning är dömt att misslyckas. Ja, säga det kan du ju, men det kommer inte att ha avsedd effekt. Inget ”OK, det gör inget!” utan bara ännu mer sparkande och skrikande.

Att säga till en 14-åring att det är dags att växa upp lite och ta ansvar för läxläsning/tvätt/hållaredapåbusskortet är lika meningslöst. Ingen nu levande, eller kommande, tonåring kommer att tacka dig för det i realtid. (Möjligen längre fram i livet men det brukar du inte få reda på).

150-åringen då. En trött och hopsjunken gestalt som BARA VILL FÅ SÄTTA SIG vill inte alls vill höra talas om gympa/varierad kost/intesåmycketfikabröd. Lika bra att lägga ner där också.

Och vad har detta med viktminskning och hälsosamma vanor att göra?

En hel del faktiskt.

Det som i alla fall är värt att prova i varje uppkommen situation är lite fantasi och empati. Och kärlek.

Din skrikande 3-åringspersona VET att du inte ska äta för mycket glass men kan inte hantera ett nej utan vore bättre hjälpt av att det kanske inte ens finns glass hemma överhuvudtaget. Men kanske något annat mjukt och smekande som fryst mango som du kan mixa och slicka i dig.

Tonåringen i dig BARA ÖNSKAR att någon vuxen ska säga ifrån så det finns nån annan som tar ansvar och som ordnar upp saker och ting med Livet och allt det där och kramas lite extra mycket när det är som värst. Och som säger att det kommer att ordna sig för att DOM VET DET. Och som lagar mat i stället för att skrika på dig att du inte ska äta så mycket skräpmat hela tiden.

Och det kan räcka med att vara 50 för att du ska känna dig trött, hopsjunken och stressad. Då hjälper inga pekpinnar! Då hjälper bara TLC – Tender Loving Care. Att säga till dig själv det du skulle kunna säga till dina inre barn utan att dom skulle känna sig kränkta eller nedvärderade. Det som du innerst inne vet är sant.

Att byta ut ”Det är nog ingen idé att jag fortsätter med det här för jag gör ju bara fel helt tiden!” mot ”Men idag tog jag i alla fall en frukt med mig så det kändes OK att jag och Lisa delade på semlan till fikat. Det hade jag inte gjort för två månader sen!” är att ge dig själv en klapp på axeln och ett stort leende.

Och leenden smittar som bekant …