myrsteg 2

”Om jag inte hinner springa minst 30 minuter kan jag lika gärna låta bli!” Allt-eller-inget-tänkandet är inget ovanligt.

”Jag hinner i alla fall gå runt kvarteret så har jag gjort något!”  Jag-gör-så-gott-jag-kan-tänkandet är inte heller så ovanligt men kan av en del betraktas som ett tecken på att man gett upp.  För mig är det snarare ett tecken på anpassning till verkligheten. Den verklighet där just jag lever just nu. Om ”runt kvarteret” är det jag hinner just nu är det väl himla bra om jag gör nåt av det. Istället för att inte göra något överhuvudtaget, utom att öka min stressnivå över att min planering sprack. Bästa botemedlet mot stress är ju just detta – att röra på sig. Överhuvudtaget.

Det pratas ofta om att vi lever i Landet Lagom. Eller som Jonas Gardell kallar det – Mellanmjölkens land. Ganska skönt kan jag tycka att det inte behöver bli så mycket överdrifter åt varken det ena eller andra hållet. Jag håller med det gamla talesättet ”för mycket och för lite skämmer allt” – något som min farmor ofta påtalade. Hon sa ofta att hon var förnöjd. Det låter så fint på nåt sätt tycker jag. Ger mig en känsla av tillfredsställelse och väl uträttat värv, för att tala lite gammaldags. Tänk så skönt att gå till sängs och vara förnöjd!

Att ha väldigt stora krav på sig för att nå snabba resultat kan, om det vill sig illa, sluta med att allt blir precis tvärtom. Att ingen blir nöjd, allra minst du själv. Det kvitto du får är att dina ansträngningar – trots att dom varit stora – inte är tillräckliga eftersom du inte nått ända fram. Oupphörliga bevis på att du jobbat förgäves.

Så varför inte testa att tänka i lite mindre skala.

När jag var liten lekte vi en lek (har glömt vad den hette) som innebar att man skulle ta sig fram till ett streck i marken – målet – genom att ta olika typer av steg. Det fanns bland annat jättekliv, banansteg och myrsteg minns jag. Risken med jättekliv var att man tog i för mycket och ramlade omkull. Samma sak med banansteg, där man skulle liksom glida åt sidan, att man halkade i gruset och kanske till och med stukade foten. Myrstegen däremot var helt riskfria. Visserligen gick det inte fort men man kom fram till slut …

Egentligen behöver du bara gå ut i skogen och titta ett tag på första bästa myrstack så ser du hur ihärdigt dom strävar på. Dom kan se ut att irra planlöst omkring men dom är oerhört målmedvetna.

Att starta med att byta ut rödmjölk mot mellanmjölk, fetaste osten mot lite magrare, prova någon mera grönsak än rivna morötter, ta en liten, liten lunchpromenad osv osv är att ta dom där myrstegen. Dom som får dig att komma precis så långt som du vill i en takt som du vet att du kommer att orka hålla.

Många bäckar små blir till slut en å!