row-boat-381223__340

”SITT I BÅTEN …

… och ro in till land när ni ska byta roddare!” sa dom vuxna till oss när vi skulle ge oss ut i ekan på Dalälven. Kall, strid och ström var den då och är så fortfarande men det var inget hinder för äventyrslystna barn i 10-12års åldern. Tvärtom! Där fanns gömda öar med hemliga kojor och en övergiven gammal smedja på andra sidan älven där det växte anis som vi tuggade på för det smakade lakrits. Livet var fullt av spännande saker att upptäcka och det var svårt att sitta stilla.

   Ville vi in till stan fanns två alternativ. Passa någon av dom två bussturer som gick och det innebar att först gå 1 km till busshållsplatsen eller cykla dom dryga 4 kilometrarna. För det mesta blev det cykel för bussen kostade ju pengar … Jag minns hur mamma cyklade till farmor o farfar (6 km) med oss fyra flickor på varsin cykel framför sig som en flock andungar. Lite vingligt för mig som var yngst men det var inte så många bilar på vägarna då som nu!

   Två av mina systrar ägnade sig en tid åt ridning och fick då ordentligt med extra motion eftersom dom först måste cykla 2,5 mil för att komma till stallet – och sen hem igen …

   ”SITT STILLA

   … barn och var tysta!” ljöd småskolefröken Klaars mycket bestämda uppmaning och vi satt som små ljus så länge hon hade ögonen på oss. Men så fort hon vände ryggen till …

På rasterna, särskilt på våren, gällde det att hinna först till bästa platsen för att hoppa hopprep (den stora fotskrapan utanför ytterdörren) och till bästa gungan (den som man kunde slå runt med). Under hela klass 1 och 2 gick vi också i samlad tropp 1 km till ”Storskolan” för att äta skollunch och sen gick vi tillbaka igen för att fortsätta resten av skoldagen.

   SITTANDET …

… var med andra ord inte något vi gjorde särskilt mycket av. Det var helt enkelt så att ville vi komma nånstans eller ha nåt så fick vi ta oss dit och hämta det för egen maskin. Dom flesta rörde sig i vardagen av ren och skär nödvändighet.  Och det är inte länge sen …

   SITSEN …

… vi nu har hamnat i är att vi tränar och går på gymmet mer än någonsin men rör oss mindre totalt.  Inget ont i att träna! Men du behöver också röra på ”småmusklerna” i vardagslag.

Min nya paroll är därför – STÅ UPP FÖR DINA MUSKLER!