Fyra flickor – 7-14 år – på cykel. På väg till farmor och farfar för att äta söndagslunch. Mamma bakom oss, även hon på cykel. Det som slår mig mest är faktiskt inte hur hon vågade utan det faktum att ingen överhuvudtaget funderade över om vi skulle orka eller inte. Det var ganska långt att cykla och en hel del branta backar som var svåra att cykla både uppför och nedför.

Under hela min barndom cyklade vi praktiskt taget vart vi än skulle. Vi hade ingen bil och pengarna behövdes till annat än bussbiljetter.

Nu tycker du nog att jag blir för nostalgisk och präktig men detta är inget annat än en beskrivning av verkligheten då på 1950- och 60-talet. Och inte bara för mig och min familj, det var långt ifrån alla som hade råd med bil och detta att cykla var vanligt.

På somrarna fanns det gott om trädgårdsarbete som skulle utföras. Gräsklippningen skedde med hjälp av en så kallad ”handjagare” så det var bara att greppa handtagen och sätta i gång! Oftast barfota och det gröna klippta gräset överfördes till våra fötter och efter avslutad klippning blev det fotbad på trappen. Trötta, svettiga och framförallt glada att det var klart satt vi där på rad med tårna i baljor med varmt vatten.

Återigen, jag är ingen motståndare till arbetsbesparande teknik, tvärtom. Ingen kan få mig längta tillbaka till tiden när mattorna tvättades i den kalla älven och all annan tvätt för hand i pannmuren. Vår första tvättmaskin var ett underverk!!!

Men det finns många tecken på att vi helt enkelt har blivit lata. Hörde häromdagen en uppgift om att vi i Sverige på 1970-talet rörde oss/gick motsvarande ett halvt maratonlopp mer per vecka än vad vi gör idag. Slår man ut det på 7 dagar blir det ungefär 3 km. Kanske var det sträckan vi cyklade till skolan eller gick till affären eller reste oss upp och gick till kollegan tre rum bort istället för att skicka ett sms …

Min lärare i tyska skrev en gång på tavlan – ”Sitzen ist den Sieg des Hintens über den Geist” – och nog går bakdelen ibland segrande ur striden mellan ”den rätta andan” och ”sittandet”.  Så med tanke på att vi bokstavligt talat håller på att sitta ihjäl oss så är det väl dags att vi reser oss upp nu och då och hämtar vårt kaffe själva i stället för att skicka någon annan.

Och som extra bonus kan du också bli – som min farmor kallade det – ”fast och fin i hullet” och det, om något, är väl frestande! Så vad väntar du på? Hur ska DU hitta rörelse i dina dagar nuförtiden?