Hopp & Lek

”Sitt stilla och ha händerna på bänken!”

Så sa fröken Persson till oss när jag började i skolan den där augustidagen 1959. Det kallades B-skola. Inte för att markera att vi var sämre än andra skolor utan för att vi var två klasser i samma klassrum. När jag började satt Ettorna till vänster och Tvåorna till höger och vi var sju barn i varje klass.

Att vi skulle sitta still var självklart. Det var allvarligt och viktigt att börja skolan och vi hade alla klarat det så kallade skolmognadsprovet som bestod av att man, tillsammans med fröken i kapprummet, fick räkna till 100 (vad jag minns) och kanske något mer (som jag inte minns) och vi var itutade av våra föräldrar att göra som fröken sa.

Men när det inte var lektion så fick vi gå ut på skolgården och ha rast. Beroende på årstid ägnade vi oss åt att göra allt utom att sitta still! Vädret tror jag inte vi brydde oss så mycket om, vi hade ju inget val, inne fick vi inte vara.

Det fanns gungor, klätterställningar och en grusplan där vi spelade brännboll på sommarhalvåret och åkte skridskor på vintern. Och det fanns en stor och finfin fotskrapa som var utmärkt när man skulle hoppa hopprep. Och vi ritade hopp-hagar i gruset …

Herregud så jag har hoppat! Och klättrat!

Med all denna regelbundna rörelse på rasterna var det kanske inte så konstigt att vi faktiskt kunde sitta stilla. För det mesta i alla fall. Det är klart att när Ettorna skulle träna läsning och Tvåorna skulle sitta tysta och stilla med sina räkneböcker var det väl alltid någon som sprattlade med benen. Eller försökte nypa någon, när man passerade bänken, på väg för att vässa pennan i den stora pennvässaren på katedern. Men så mycket mer än så minns jag inte att det var. Fröken Persson hade hökblick …

Nu kan jag inte längre hoppa med samma frenesi, om jag ens hoppar. Fötterna tycker bättre om att promenera och jag använder mina armar som hjälp för att hålla balansen och få upp farten.

Men jag rör mig!! Varje dag!!!

Och faktiskt – ofta av ren och skär glädje för att jag kan! På det sätt som jag kan nu.

För med mig är det som med jorden enligt Kopernikus – ”dock rör hon sig!

Tänk om …

”Hur tänkte du nu?”

”Du har bara otur när du tänker!”

”Hur känns det?”

”Känn på den du!”

Tankar och känslor finns med i många av dom frågor som virvlar runt i dom mellanmänskliga relationerna. Inte så konstigt med tanke på att det finns starka band mellan just tanke och känsla. Det du tänker föder ofta en känsla. Ibland vag och obestämd och ibland väldigt tydlig och framträdande. Och känslan kan sen föda en handling …

”När jag tänker på att jag ska gå och väga mig på torsdag känner jag mig lite ängslig, tänk om jag har gått upp … nej, jag går inte dit!”

”När jag tänker på att jag ska åka på 3-dagarskonferens till den där fantastiska kursgården känner jag mig både orolig och nervös för hur det ska gå med allt fikabröd som dom brukar bulla upp … nej jag tackar nej och stannar på jobbet i stället!”

Så kan det låta inne i huvudet på en viktväktare …

… och sen kan det fortsätta …

”Jag har säkert gått upp! Och sen ska jag ju gå på bio på onsdag och då bara måste jag ha såna där jordnötter med choklad på, alltså jag känner att jag aldrig kommer att lyckas med det här …”

”Och när jag tänker att jag kanske aldrig kan åka på konferens igen utan jämt ska vara den som har jouren på kontoret känns det ju så hopplöst trist så jag lägger av det här med vikten för så här vill jag inte leva!”

Men det skulle lika gärna kunna låta så här …

”Fast när jag tänker på att jag faktiskt gick och vägde mig en annan gång när jag kände på samma sätt och då hade jag bara gått upp 1 hg så känns det som att jag ska gå dit och kolla i alla fall!”

”Men när jag tänker tillbaka på en annan konferens jag var på där jag gjorde en plan i förväg så känns det bättre. Jag bestämde att jag skulle äta fikabröd 1 dag och äta frukt 2 dagar och det gick jättebra så nu känner jag mig bara peppad och glad att få åka bort med mina kollegor och ha kul!”

Skillnaden i förhållandet tanke-känsla mellan dom båda exemplen är tydlig. I ena fallet tar känslan överhanden och gör att du ser ett riktigt ”worst-case-scenario” framför dig . I det andra fallet gör du en välbehövlig ”reality-check” som får dig på banan igen.

Tänk om du skulle använda dig av det senare tankesättet oftare? Vad skulle det innebära för din viktminskning? Och för ditt självförtroende? Och ditt välbefinnande?

Ta dig Tid Att Tänka och träna på att både känna känslan och kolla om den är sann och relevant.

Vill du ha hjälp med att titta närmare på det du går och funderar på? Hjälp med att se om det du antar, som hindrar dig att komma vidare, är sant? Och om det inte är det – ta reda på vad som är sant! Då ska du klicka här så berättar jag mer om min coaching i En Tänkande Miljö!

Mat!

”VAD BLIR DET FÖR MAT” …
… var den klassiska frågan när jag som barn kom hem från skolan. På den tiden var det inte så stor variation och ibland kan jag tycka att det finns lite för mycket att välja på idag. Läste någonstans att dom hyllade kockarna inte själv orkar hålla på och laga olika mat varje dag utan det blir upprepningar och favoriter där också. Avslappnat att höra! Maken och jag äter oftast efter ett matschema som jag ”uppfann” när jag var hemma med småbarn. Korv/Färs på Måndag, Fisk på Tisdag … Kyckling på Fredag osv. Praktiskt att bara behöva tänka på vilken fisk det ska bli istället för att tänka på allt annat man kan äta. Att sen ha alla ingredienser hemhandlade så att det går att byta dag om det känns så gör det hela totalflexibelt.

VAD SKA DU ÄTA …
… under tiden du gå ner i vikt då? Ur djupet av min långa erfarenhet (33 år!) av ViktVäktarnas kostprogram svarar jag tveklöst – samma saker som du tänker fortsätta äta när du sen ska hålla vikten. Lite mindre portioner bara. Kostprogrammet innehåller ALLT och det gör att du kan ta ut svängarna och äta din (kanske) älskade ”fläsk-med-löksås” nån gång ibland om än inte varje dag. Ger du sen fläsket sällskap av ett rejält lass morots- och apelsinsallad så har du dessutom avsevärt förbättrat situationen både närings- och mättnadsmässigt.

VAD DU VILL …
… lägga dina SmartPoints på är också helt och hållet ditt eget val och kostprogrammet innehåller som sagt inga förbud. Men det som är så finurligt med att allt har ett SmartPoints-värde är att det blir nästan självreglerande vad du väljer och hur mycket du tar av det ena eller andra. Om du vill vara mätt och nöjd vill säga!

Annars kan du enkelt äta upp en dagsranson på 23 SP i form av 130 gram lösgodis, utan att ens få en enda chokladbit!!!

Vill du ha choklad för ”hela slanten” räcker det med 180 g …

Bättre då att fördela gracerna så att du får både mat och godis. Det är för just detta ändamål som Veckobonusen finns till. För om du känner dig snuvad på ditt lördagsgodis kan det hända att du blir 5 år igen och sätter i gång och tjurar. Och det brukar sluta med att du äter både godis och choklad, troligtvis i mängder som en femåring inte ens skulle våga drömma om.

Planera för ett ”liv efter detta” genom att behålla dina favoriter och lägga till nya. Det gäller både mat, dryck och rutiner.

Varför då då?

”Voffor gör ho på detta viset?” frågar Astrid Lindgrens lätt förvirrade rumpnissar i filmen om Ronja Rövardotter. Dom är helt oförstående och hon blir mer och mer irriterad på deras tisslande och tasslande.

Och kanske är det så det känns när du inte ens själv vet varför du gör som du gör. Frustrationen växer och det ena leder till det andra. Lätt då att skylla på omständigheterna och avsäga sig ansvaret.

Det är därför det är så bra att ta reda på VARFÖR du vill gå ner i vikt och blir mer hälsosam.

”Ja men det är väl självklart, det vet ju alla människor att det inte är bra att vara överviktigt!”
Jo så är det nog, men varför vill DU göra något åt DIN situation? Framförallt – vad kommer förändringen att innebära för dig?

”Jag har alltid velat gå Inka-leden men känner att mina knän inte kommer att orka om jag väger som jag gör nu så jag har bestämt mig för att göra något åt min vikt!”

En livslång dröm som kan komma att slå in …

”Jag vill gärna kunna bo kvar i min underbara lägenhet som ligger 3tr upp utan hiss och nu orkar jag knappt gå upp även om jag inte har en enda matkasse att bära på! Nu är det allvar!!”

En längtan efter lugn och ro …

”Jag har såååå mycket snygga kläder i garderoben som har ’krympt’ … och det kan tyckas vara ett lätt vägande skäl MEN jag vet att jag känner mig så mycket gladare och piggare av att klä mig i det jag vill och inte bara i det jag kommer i!”

Never underestimate the power of a good outfit on a bad day! Utsidan hjälper insidan och viceversa …

MÅLsättning kräver ett VARFÖR. Det är det som drar. När du vet VARFÖR blir det enklare att välja det som för dig närmare målet (1 semla på fettisdagen) istället för det som för dig bort från målet (semlor varje tisdag hela säsongen).

Som den alltid lika kloka Nalle Puh säger ”Om man inte vet vart man ska behöver man ju inte ha så bråttom för då vet man ju i alla fall inte om man har kommit fram …”

Men när du VET var du ska så kommer att längta dit, och när du också vet VARFÖR du vill komma dit så blir längtan ännu starkare.

Hungrig …

”HUNGRAN” …

… hette en av Beppe Wolgers dockor i TV-programmet Godnattstunden som sändes i början på 1970-talet. Där fanns också ”Busan”, ”Gäspan” och ”Kraman” och alla fick dom plats i hans stora, stora säng där han låg med nattskjorta och nattmössa och berättade sagor. ”Sigrid” fanns också med men hon var inte i sängen så ofta för hon satt mest på pottan – ”fääärdiiiig!” var hennes signatur.

TÄNK …

… om det är så det är?! Att vi kanske inte är hungriga ”på riktigt” utan bara rastlösa och behöver busa lite, trötta och behöver sova lite eller ledsna och behöver kramas lite …

Eftersom vanans makt är stor är det inte alltid så lätt att se vad det är du verkligen behöver. Du kanske inte ens vill se det. För visst är det enklare att ta en macka än att erkänna att du hellre skulle vilja ta en promenad på stan än att sitta kvar vid datorn och svara på alla tråkiga mail som har med jobbet att göra . Och visst är det enklare att ta en kopp kaffe och en bulle än att erkänna att du är så trött att du egentligen vill gå och lägga dig och sova en stund för hur skulle det se ut! Och visst är det mycket enklare att ta en chokladbit, eller flera, än att sätta sig och gråta.

Ja, det finns verkligen många anledningar till att vi stoppar i oss som vi gör och …

… NÄR …

… du vet att du (liksom jag och stora delar av den övriga mänskligheten) har lätt att ”självmedicinera” med något att stoppa i munnen så är det en väldigt god idé att ha RIKTIGT BRA GREJER HEMMA! För om du vill äta något är det ju bra mycket bättre att du tar smörgåsrån med mjukost och lite marmelad än om du åker till affären och köper kexchoklad. ”Same Kex But Different”. 6 smörgåsrån + 2 msk mjukost + 1 msk marmelad = 5 SmartPoints. 1 liten kexchoklad (55 g) = 13 SmartPoints. Så här gäller det att vara smart och ha laddat innan det blir ”skarpt läge” och du börjar leta i skåpen. Det är också en god idé att …

… DU LÄR DIG …

…att tyda dina signaler så det inte blir ”signalfel”. Att träna på att bli bättre på att känna när det är ”riktig” hunger och inte ”den andra sorten” är en bra investering och du kommer på köpet att bli bekant med din kropp på ett bra sätt också. Det gäller knoppen också faktiskt!

Men sen då?

FULL FART FRAMÅT …
… var det enda läge vår lilla hundvalp behärskade när vi kom hem med henne från kenneln. Vi blev tvungna att hänga med såklart och ju större hon blev desto mera fart. Vi fick många härliga år tillsammans och trots att det nu är flera år sen hon dog så saknar vi henne fortfarande.

FÖRUTOM FART …
… skapade hon genom sin blotta närvaro både en skyldighet och en möjlighet till aktivitet. Jag som är notoriskt morgontrött valde trots det att ta morgonpasset eftersom jag är för mörkrädd för kvällspromenader. Det visade sig bli en stor bonus för mig – jag fick se skogen vakna varje morgon!

JAG TRODDE …
… att det var en självklarhet att jag skulle fortsätta med alla promenader även efter det att Ruffa lämnat oss. Men det visade sig ganska snabbt att så var inte fallet. Det enkla faktum att du helt enkelt är tvungen att gå ut med en hund (det blir väldigt tråkiga konsekvenser annars …) äger inte någon som helst giltighet när hunden inte längre finns där. Det blev alltför lätt att intala sig att ”jag tar en lite längre promenad i morgon i stället …” och andra lika rent ut sagt dåliga ursäkter.

TILL SLUT …
… blev det nödvändigt för mig att se sanningen i vitögat. Jag kunde ju inte låta Ruffa få bära hundhuvudet för att jag blivit en soffpotatis. Promenad utan hund är helt enkelt inte lika roligt så här gällde det att hitta nåt mer. Fram åkte gymväskan (som samlat onödigt mycket damm under lite för lång tid …) och så var det bara att börja! Till min stora lycka möttes jag där av en instruktör som sa att ”såklart du kan bli stark – marklyft, det är modellen!”
Så jag startade verkligen och fick fullt upp med att hålla koll på nya rörelser och ”nya” muskler så jag var helt enkelt tvungen att gå dit gång efter gång efter gång efter gång. Ganska snart hade energin återvänt till både kroppen och knoppen! Starka muskler och Gott humör!

KONTENTAN …
… av detta är att hur mycket jag än trodde att jag skulle fortsätta med promenaderna och hur mycket jag än tänkte och visste att det är bra att röra på sig så var det först när jag gjorde det som det blev gjort. För att vanvördigt travestera Shakespeare (”… ord utan tanke aldrig himlen når …”) – Tanke utan Handling aldrig Resultat får!

Hur påverkar då all denna rörlighet din vikt och din hälsa? Positivt för båda faktiskt!
Så det finns egentligen inga ursäkter – Dags att gå från tanke till handling!

… alla vi barn …

Det talas ofta i debatten om hur vi talar om, och till, barn.

Jag, liksom säkert flera, känner mig ibland som 3 år (när jag VILL HA nåt som jag vet att jag inte kommer att få), som 14 (när jag har hela världen emot mig) och som 150 (när jag är riktigt trött, sliten och en aning desillusionerad).

Med andra ord – jag har alla mina hittills upplevda åldrar inom mig och dom kommande finns i framtidsfantasin.

Att säga till en 3-åring att det är uteslutet att det blir glass till middag/mera pulkaåkning/överhoppad tandborstning är dömt att misslyckas. Ja, säga det kan du ju, men det kommer inte att ha avsedd effekt. Inget ”OK, det gör inget!” utan bara ännu mer sparkande och skrikande.

Att säga till en 14-åring att det är dags att växa upp lite och ta ansvar för läxläsning/tvätt/hållaredapåbusskortet är lika meningslöst. Ingen nu levande, eller kommande, tonåring kommer att tacka dig för det i realtid. (Möjligen längre fram i livet men det brukar du inte få reda på).

150-åringen då. En trött och hopsjunken gestalt som BARA VILL FÅ SÄTTA SIG vill inte alls vill höra talas om gympa/varierad kost/intesåmycketfikabröd. Lika bra att lägga ner där också.

Och vad har detta med viktminskning och hälsosamma vanor att göra?

En hel del faktiskt.

Det som i alla fall är värt att prova i varje uppkommen situation är lite fantasi och empati. Och kärlek.

Din skrikande 3-åringspersona VET att du inte ska äta för mycket glass men kan inte hantera ett nej utan vore bättre hjälpt av att det kanske inte ens finns glass hemma överhuvudtaget. Men kanske något annat mjukt och smekande som fryst mango som du kan mixa och slicka i dig.

Tonåringen i dig BARA ÖNSKAR att någon vuxen ska säga ifrån så det finns nån annan som tar ansvar och som ordnar upp saker och ting med Livet och allt det där och kramas lite extra mycket när det är som värst. Och som säger att det kommer att ordna sig för att DOM VET DET. Och som lagar mat i stället för att skrika på dig att du inte ska äta så mycket skräpmat hela tiden.

Och det kan räcka med att vara 50 för att du ska känna dig trött, hopsjunken och stressad. Då hjälper inga pekpinnar! Då hjälper bara TLC – Tender Loving Care. Att säga till dig själv det du skulle kunna säga till dina inre barn utan att dom skulle känna sig kränkta eller nedvärderade. Det som du innerst inne vet är sant.

Att byta ut ”Det är nog ingen idé att jag fortsätter med det här för jag gör ju bara fel helt tiden!” mot ”Men idag tog jag i alla fall en frukt med mig så det kändes OK att jag och Lisa delade på semlan till fikat. Det hade jag inte gjort för två månader sen!” är att ge dig själv en klapp på axeln och ett stort leende.

Och leenden smittar som bekant …

Bord duka dig!

Att komma till dukat bord. Vilken härlig tanke!

Och det är ju det du gör när du äter nån annanstans än hemma hos dig själv. Ingen inhandling, inget hackande&skärande, ingen disk … bara en sån sak!

Men så är det allt detta väljande. Du ska välja VAR du ska äta, VAD du ska äta, HUR MYCKET du ska äta (alltså NÄR du ska sluta …) och som inte det räcker ska du också ofta välja VAR, VAD, HUR MYCKET du ska dricka – om det är något annat än vatten förstås.

Kan det verkligen vara värt det? Och hur ska du göra innan du går dit?
Frågorna kan bli många. Men det kan också svaren bli!

Allt beror faktiskt på hur ditt VARFÖR ser ut. Hur vill du ha ditt förhållande till mat och ätande?

Jag hoppas och tror att du svarar att du vill ha lite av allt. Lite hemma och lite borta. Lite vanligt och lite spännande. Lite planerat och lite oplanerat. Lite nästan perfekt och lite nästan helt fel – för du vet att det kommer att hända i alla fall nån gång …

Jag hoppas och tror att du inte vill bo i ”ViktVäktarGarderoben” med morotsslantarna och vattenflaskan som enda sällskap.
Att stänga in sig och vänta på att ”bli klar” kan ge helt motsatt effekt.
Det finns inget säkrare sätt att reta frossar-nerven än att ha tråkigt.

Ta dig en funderare på hur du vill ha det och gläd dig i tanken åt alla måltider som du har oätna!
Både dom som du själv har gjort och dom som någon annan gjort.

Att komma till dukat bord och njuta – det är modellen!

Rätt verktyg

Jag är känd för att jag lagar god mat.
Ganska känd för att kunna baka också faktiskt.
Önskar ibland att jag skulle kunna säga att ”jag svängde ihop det här …” men det skulle vara att fara med grov osanning! Jag lagar mat och bakar efter recept. I 99% av fallen. Helt enkelt för att jag är en bekväm person. Recept som publicerats har någon annan ”svängt ihop” – flera gånger troligen – för att till slut hitta dom bästa proportionerna och den bästa smaken. Sen stämmer den kanske inte alltid med min men då kan man göra lite justeringar. MEN grunden är stabil. Och sen kan man ju alltid skylla ifrån sig lite om det inte alls blir bra … nej så gör jag inte, men man kan …

Jag är också känd för att skriva, det är därför du läser detta.
Kanske blir jag mer känd vad tiden lider – material finns …
Att skriva på maskin lärde jag mig av nödvändighet 1968 och har sen dess haft oändlig nytta av detta. Särskilt nu när allt sker via tangentbord i en eller annan form.

Både bakning och skrivande kräver med andra ord bra verktyg – illustrerat med bilderna ovan.

För att lyckas med viktminskning krävs också bra verktyg.
Kokböcker är en favorit hos mig som du förstår. Jag har samlat på mig några stycken sedan jag startade 1986 …
Men numer finns också ett annat verktyg.

APPEN!
Den lilla manicken i mobilen som
– räknar och håller koll
– tar fram recept
– uppmuntrar dig via viktkurvan och
– ger dig möjlighet att få kontakt med andra som liksom du vill ha ett Lättare Liv.

Teknikens faror diskuteras dagligen och är väl värda att ta på allvar. Men, precis som med TV-apparaten när den kom, är det du som hanterar den och att få hjälp med minnet av vad du äter och dricker är absolut en tillgång!! Minnet är som bekant oftast bra – men i princip alltid kort – så att ha koll direkt är obetalbart.

Låt den moderna tekniken ge dig den frihet det innebär att veta hur det verkligen är i stället för att gissa. Det kan lätt resultera i en slags visk-lek där du förstorar eller förminskar och funderar hur det fungerar egentligen.

För om grunden är bra, som i ett bra recept, känns det säkrare och det blir mycket, mycket lättare för dig att känna dig trygg i vetskapen att du gör som du ska för att komma dit du vill!
Till Din Rätta Storlek med Hälsosamma Vanor som ett stabilt underlag.

Det går att skriva för hand också! Det kommer aldrig att bli omodernt och jag har massor av gamla handskrivna recept. Och det ena utesluter inte det andra …

Röra på mig – nu igen?

”RÖR …
… på påkarna!” skrek vår oerhört energiska gympafröken och slog takten på sin – för oss förhatliga – tamburin. Tror du att vi – ett gäng niondeklassare i nådens år 1967 – kände oss motiverade? Knappast. Men det spelade ingen som helst roll om vi ville eller inte, det vara bara att springa. Den som maskade fick 1 prick och efter 3 prickar blev det hemanmärkning. Som föräldrarna skulle skriva på. Det var under det läsåret jag lärde mig hur man fejkar en stukad fot.

RÖRLIG …
… var jag ju redan. Alldeles tillräckligt i mina ögon. Uppvuxen på landet utan bil och med dåliga bussförbindelser hade jag liksom hela min familj cyklat vart vi än skulle. Och jag klättrade så högt i träden att min far till slut sågade ner lägsta grenarna så jag inte skulle kunna komma upp och ”slå ihjäl mig” som han sa. Under hela skoltiden hoppade vi rep och twist, kastade boll och lekte kurragömma. Så att vi skulle vara tvungna att springa runt, runt i gympasalen var obegripligt. I alla fall för mig.

Sen kom jag upp i gymnasiet och fick en ny gympafröken som hade en mer verklighetsanknuten syn på gymnastiserandet och kroppen. Hon förklarade för oss ”unga damer” att det enligt hennes erfarenhet var NU – när vi var 16-18 – som vi skulle grundlägga vår ”muskelkorsett” så att vi slapp ta hjälp av dom som gick att köpa i damunderklädesaffären. Hennes förmåga att sätta sig in i vår verklighet och ge oss ett tillräckligt åtråvärt mål gjorde att vi förstod på riktigt varför vi skulle det hon sa, inte bara att vi skulle göra det för att hon sa det.

RÖRANDE …
… omtänksamt kan det tyckas så här i efterhand. Jag tänker ofta på henne när jag numera energiskt och nitiskt gör mina styrke- och balansövningar på gymet. Tänk så rätt hon hade! Inte för att jag helt kan undvara lite stöd i form av extra stadiga strumpbyxor men … jag är trots snart 67 år bra mycket ”fastare i hullet” än jag skulle ha varit annars. Och mycket, mycket starkare!
Sen är det ju också så att det …

… RÖR …
… sig om mer än bara nyttan av att vara aktiv. Det vet du nog lika väl som jag. Det ska helst vara ROLIGT också! Kanske inte första gången men – något som aldrig får dig att känna lust att göra det igen blir till slut inte gjort alls. Med andra ord …

Rikligt med Rolig Rörlighet Rekommenderas – SÅ VAD VILL DU GÖRA?

« Äldre inlägg

© 2019 BLOGG

Tema av Anders NorenUpp ↑